Den italienska inrikespolitiken har kommit i blickfånget under de senaste dagarna efter en stormig parlamentsomröstning kring utrikespolitiken. Partikadrer ur det ex-stalinistiska kommunistpartiet, numera urvattnat reformistiskt och Prodianskt, röstade emot en förnyad finansiering till landets truppnärvaro i Afghanistan. Problemet var bara att det var den egna regeringsalliansen som lagt förslaget om ytterligare ett generöst bidrag till USA-imperialismens korståg. Förslaget föll och Prodi lämnade in sin avskedsansökan. Rackarns kommunister, ränderna sitter tydligen fortfarande i! Men tecken i tiden brukar avtecknas inom sinom tid. Efter regeringskris och mediabrus under ungefär en vecka har nu äntligt den bångstyriga ”vänsterflygeln” rätat sig i ledet och röstade denna gång rätt: dvs för regeringen och för en fortsatt militär närvaro i Afghanistan. Det var väl ändå det minst onda, eller skulle vi hjälpa Berlusconi istället kanske?
Jag hoppas just nu att en smått erotisk känsla infinner sig hos dessa parlamentets strateger, för det har de gott förtjänat. Det är inte varje dag man skickar landsmän på ökensemester för att skjuta afghaner på flykt. Blodsbesudlade statsmän, prostituerade i kostym! Nog med fina ord, fan ta er! Blotta tanken på att bekämpa det afghanska folkets angripare är er övermäktig. Er bänkgranne som bjuder Er på lunch och Er bänkgranne som Ni sitter tillsammans med i Er stora fina sal, rösta med honom Du! Rösta för lemlästade barn när Ni ändå håller på. Vill ni se ett förresten? Internet har ju sina möjligheter. Det litet mindre onda blir sedan fint uppdukat som desert till lunchen, det blir oftast lättare att svälja så, och notan betalar säkert någon annan. Vi undvek ju dessutom högerspöket Berlusconi, gjorde vi inte? Han skulle bara bomba skiten ur dem ändå, så vad spelar det för roll!
Det var ju inte ett så tokigt beslut det här ändå…
/S.
